Sist jag skrev ett inlägg här var den 9 april, dagen efter balen på the Naval Academy, och sedan dess har bloggen ekat tom. Egentligen var det inte riktigt meningen då jag hade tänkt blogga i veckan men ibland blir det inte alltid som man har tänkt sig och de senaste två veckorna kan verkligen intyga det.

 

Det är nämligen så att jag, den 11 april, satt på ett plan på väg hem till Sverige igen. Väldigt spontant egentligen då jag bokade biljetterna bara en vecka tidigare ,men så välbehövligt på många olika sätt. I början, precis efter att jag bokat biljetterna hem, hade jag så fruktansvärt blandade känslor. En del utav mig var så himla glad över att få komma hem, träffa min familj och mina vänner och äta mat som jag har saknat så länge medan en annan del utav mig var näst intill arg då jag egentligen inte alls ville åka hem under mitt år, inte alls kände mig mentalt förberedd och kanske främst att jag kände mig lite rädd då jag hela tiden hade i bakhuvudet att jag ju faktiskt ska åka tillbaka till USA igen och fortsätta mitt år som au pair.

 

Jag landade onsdagen den 12e april och veckan som följde var något utav det bästa och roligaste någonsin. Jag träffade så många nära och kära, jag fick överraska min fina Lisa som inte hade en blekaste aning om att jag var på svensk mark (vilket är anledningen till att jag inte har skrivit något om det här) och många andra kompisar som inte heller visste att jag kom hem, jag åt så mycket god mat, fick fira påsk med familjen, kelade med min katt och bara andades. Det var nervöst, det var mycket glädje och mycket sorg bakom beslutet att åka hem men jag ångrar ingenting och sekunden jag klev innanför dörren till vår lägenhet så bara kändes allt så himla bra.

 

Nu är jag tillbaka i USA igen, jag landade redan i onsdags men har varit både trött, förkyld och haft fullt upp med jobb då barnen har haft spring break fortfarande så uppdateringen har fått vänta ytterligare en liten stund. Det känns iallafall bra, jag skulle inte säga att jag har drabbats utav någon större hemlängtan sådär, som jag egentligen var väldigt rädd för, men det har definetivt varit ett par utmanande dagar sedan jag kom tillbaka med barn som ska, men inte vill, underhållas under dagen och annat smått och gott som hör dagen till när man tar hand om  tre (stora) barn. Tröstar mig dock, vid dessa tillfällen, med att det ju egentligen inte är alls långt kvar tills mitt år faktiskt är över och jag har så mycket roligt planerat inom en snar framtid. 

 

Det är till exempel mindre än 50 dagar kvar tills jag åker till Kanada och ser Niagara Fallen tillsammans med ett gäng svenskar och en vecka efter det bär det för mig av till Florida, Miami där jag tar en veckas semester. Förutom det är vår pool strax klar och flera helger i vårt beach house i Delaware väntar innan sommaren är slut och jag beger mig ut på min resemånad tillsammans med Sofia, så jag ska nog kunna överleva, trots att hjärtat verkar ha stannat kvar en stund i Sverige, eller vad tror ni!